Eländets elände forsätter

Deltävling 2 är avslutad och jag har hunnit se programmet två gånger. Det låter kanske lite nördigt, men till mitt försvar vill jag säga att jag inte alltid gör så. Nu idag blev det så för att jag är risig och inte orkar ta mig för något annat än att ligga i tv-soffan. Sen tyckte jag ju också att gårdagens bidrag var rätt bra, så varför inte?

Gårdagens bidrag var som sagt rätt hyggliga, men programmet... Alltså, det lyfter inte. Manuset är torrt och tråkigt, programledarna stela, intronumret rakt av pinsamt, sketcherna hade kunnat vara roliga men faller liksom platt. Och så kom David Lindgren och drog av världens mellomedley. Så. Skönt! Herregud, äntligen hände något bra i Mello 2017. Sjukt bra sjunget, dansat och framfört. Flawless! David Lindgren for president! Älskar honom.

Jag hade förresten alla rätt i min förhandstippning. Woohoo! Nu var det inte särskilt svårtippat, till exempel är det givet att de gamla schlagerrävarna och hiphop-akterna åker ut. Svenska folket är ännu inte mogna för svensk hiphop i mellon och de som uppskattar schlager har nog övergett programmet sedan det förvandlades till en musiktävling für alle. Kvarstod då frågan om dancehall eller melodiös Ola Salo-rock skulle gå hem i stugorna - en fråga ungefär på 1000 kr-nivån i Postkodmiljonären. Hearts align är en bra låt som hade varit ännu bättre om The Ark eller Ola själv framfört den. De här Dismissed, de känns liksom inte äkta. De vill vara banbrytande och provocera genom att klä sig i kvinnokläder och sminka sig. Det är bara det att det inte är särskilt banbrytande, de ser bara ut som alla glamrockband på 70-talet och vad värre är, de ser ut som att de har klätt ut sig till glamrockare. Det ser inte ut som att de här är vad de egentligen är, det ser ut som att de spelar en roll. Som vanliga mellanmjölkskillar som går i jeans och t-shirt till vardags och tar på sig en roll när de går ut på scen. Jag köper det inte, men jag gillar låten.

Svensk hiphop går inte hem i mello. Förra veckan åkte Adrijana ut, och i en chatgrupp jag är med i, bestående av främst medelålders vita svenskar med stor passion för klockren körsång, blev jag kraftigt ifrågasatt när jag sa att jag gillade låten. Jag hade lyssnat på förhandslyssning och visste hur den skulle låta, men jag håller med om att artisten inte pallade trycket och sjöng rent i direktsändingen. Dock vidhåller jag att det är en kanonlåt och jag har lyssnat en hel del på Amare under veckan. Bra låt! Gårdagens hiphop-bidrag med Allyawan, Vart har du vart, är inte en bra låt. Som den språknörd jag är blir jag ju först och främst galen på titeln. Vart har du vart? Ditåt. Eller hur tänkte han? Att kören sen sjunger Var har du vart, var har du varit gör det hela smått komiskt. Varför blanda så här? Vilken skum språkkänsla får en människa att göra både rätt och fel i samma låt? Jag fattar att alla inte har samma intresse för språk som jag, jag fattar att en del inte hör skillnad på var och vart eller uppfattar att de använder det fel. Men om man nu vet att det finns två ord (var resp vart) och uppenbarligen förstår hur de ska användas, varför gör man då fel med flit? Jag fattar inte. Det är inte som att låten hade blivit sämre av att han sjungit Var har du vart.

Bäst igår var Mariette. En riktigt bra låt och ett coolt nummer, jag tror det kan gå riktigt bra för henne i finalen, Nu har vi ju bara hört hälften av bidragen, men i mina öron ligger hon bäst till. Det ska bli intressant att höra vad segertippade Loreen har att komma med.

Måste jag skärpa mig nu?

Nu när jag offentligt att jag skriver den här bloggen får jag som väntat utstå spott och spe från de äldsta döttrarna. Inte bara är det jag skriver ointressant, jag klagar för mycket också. Ja, det kanske jag gör. Jag tycker man ska göra sånt man är bra på och jag är sjukt bra på att klaga! Fast jag tycker ju att jag gör det med glimten i ögat och de som känner mig vet att det är så. Om man däremot inte känner mig personligen, inte vet hur jag uttrycker mig eller inte förstår att 99,4 % av det jag säger är ironiskt, så framstår jag nog som outhärdligt dryg. Till er säger jag; snela bli inte arja, ja menar inget illa *blink blink*.

Noterade ni att jag använde ett semikolon där i slutet av första stycket, där när jag pratade (skrev) bebisspråk. Det gjorde jag enbart för att det är semikolonets dag idag! Semikolon är väldigt svårt att använda rätt, de allra flesta använder det fel har jag läst i bloggar och på typ Språkrådets hemsida. Därför vågar inte jag använda semikolon längre, såvida det inte är följt av ett bindestreck och en högerparentes ;-).

Nu har jag skrivit två stycken. Våra äldsta tjejer har gått på en engelskspråkig skola. På engelska heter stycke paragraph, därför säger de paragraf istället för stycke på svenska. Klart förvirrande. En paragraf är ett sorts stycke, till exempel i ett protokoll men till vardags menas oftast ett helt vanligt stycke. Många språkmänniskor brukar ondgöra sig över anglofiering av det svenska språket, att det smyger in för många engelska ord och att engelska uttryck direktöversätts till svenska. De menar att det urarmar vårt språk. Det håller inte jag med om, tvärtom tycker jag det berikar språket och jag tycker det är roligt att leka med direktöversättningar. På gymnasiet myntade någon (kan det ha varit Sissi?) direktöversättningen I pull now (jag drar nu). Så här tjugofem år senare tycker jag fortfarande att det är roligt och lika kul är det åt andra hållet. När vår amerikanska kompis är här brukar vi dra till med fraser som Oh, you've really pooped in the blue cupboard now eller Sliding around on a shrimp sandwhich. Något som är riktigt skoj är att åka till Ikea (även benämnt The Mothership, åminstone om man åker till Kungens Kurva) och översätta produktnamn. Där kan man snacka om utmaning, vad heter till exempel kura skymning på engelska? Snuggle dusk?

Ja, sånt roar mig och det tänker jag inte be om ursäkt för, kära döttrar.

PS. Tre stycken blev det, och inte en enda paragraf.

Jag säger nej till plojnummer

Mellosäsongen har dragit igång och det är ju underbart. Jag älskar Mello, jag älskar att gnälla på Mello. Jag tycker att allt är dåligt när Mello pågår och efteråt gillar jag alla låtar. Eller ja, inte riktigt alla. Vissa låtar hatar jag långt efter att Mello är över. Som Thorsten Flinck och Björn Ranelid. Jag är fortfarande förbannad över att de släpptes upp på scen trots att det nu gått flera år (2013 resp 2015). De är inte sångare eller artister, även om de väl är estradörer av något slag. Jag tycker inte de hör hemma i Mello, de tar någon annans plats och enda skälet till att de är med är för att Christer B vill skapa ett så brett program som möjligt. Skit i det, tycker jag. Låt oss som gillar få titta på Mello ifred och låt bli att försöka tilltala alla.

Värst är plojnumrena. De som bara är med för att busa och vara lite crazy. Det är uteslutande unga män som representerar denna kategori. Sean Banan, Samir & Viktor och i år pojkarna som inte kan stava till ordet det utan istället kallar sig De vet du. Det uttalas alltså inte Dom vet du, som det står. Jag hatar plojnummer.

Missförstå mig inte, jag älskar humor och trams. Jag ser hellre tre timmar stand up än en film, till exempel. Jag kollar roliga klipp på YouTube och fnissar högt åt tramsiga ordvitsar - men jag vill inte se det som ett tävlingsbidrag i Mello. Framför allt vill jag INTE se avklädda unga män barnsla sig. Ska det humor får det vara lite finess, och nej, det blir inte roligare av att någon pumpat upp sina muskler och satt på sig ett par solglasögon. Håll tramset till mellanakterna, då skrattar jag gärna åt men att låta dem tävla i en musiktävling är bara fel.

Apropå mellanakter. Kan det ens bli bra när Edward af Sillén inte är med och skriver manus? Det var iofs kul att se Ralf Gyllenhammar och Kvinnaböske köra en hårdrocksversion av Änglahund, faktum är att den aldrig låtit bättre, men snacket känns så krystat. Jag saaaaknar Petra Mede och ett af Sillén-manus. Det liksom höjer allt, sätter guldkanten på Mello och glittret i fjäderboan. Hoppas han kommer tillbaka någon gång och inte bara skriver manus till ESC, för vi kan ju inte räkna med att få hålla i det varje år. I år fick vi dessutom se ett sånt där artistiskt dansnummer som ska beröra en på ett djupare plan. Det var fint. Jag var absolut inte mottaglig för den typen av budskap i det här läget. Jag hade velat se något betydligt roligare, något om att årets fest äntligen är igång eller så. Jag fick ingen sån festfeeling igår, men det är ju fler deltävlingar kvar så det kanske ordnar upp sig.

Språkpolis kan du vara själv

Strax efter jag publicerade mitt förra inlägg där jag gav dagens ungdomar en känga om att de inte kan skillnad på var och vart, och de och dem, läste jag några inlägg på Facebook som handlade om självutnämnda språkpoliser och hur de fixerar vid var/vart och de/dem-frågan. Hahaha, snacka om träffad! Dock vill jag verkligen flagga för att jag aldrig kallar mig språkpolis, för det låter så tråkigt och pekpinnigt. Jag brukar kalla mig språkfunderare, eftersom jag ägnar så ohemult mycket tid åt att fundera över ord och uttryck, och hur de används.

Igår, till exempel, var våra kompisar över för att planera sommarens stora begivenhet, ett bröllop i Italien. Jag började tänka på orts- och landsnamn. Italien heter Italia på italienska och Italy på engelska, Helt normalt och lätt att härleda, men alla länders namn är ju inte alls lika självklara. Grekland till exempel. Det heter Greece på engelska och börjar visserligen på samma förled som vårt ord, men i Norge - där säger de Hellas. Inte en stavelse liknar varann. Man får väl dock ge dem det att det heter ungefär så på grekiska...

Vi ska till Florens, som heter Florence på engelska men Firenze på italienska. Vad var det som gick snett där? Det är väl lika lätt för en svensk att säga Firenze som Florens? Nu heter det dock Florens på svenska och då säger vi det och inte Firenze bara för att vi vet att det heter så på originalspråket. Jag tycker det låter så otroligt skitnödigt när man uttalar orter på originalspråket. Typ tv-reportrar som säger Budapesht istället för Budapest. Att göra det är som att uttala New York med NY-dialekt eller London på klingande cockney. Det hör man betydligt mer sällan än Schjuust'n istället det för det svenska uttalet Juston om orten Houston i Texas. Större delen av Kören säger nog med det amerikanska uttalet, så om jag vore lite politiskt smart skulle jag kanske valt ett mer neutralt exempel för att inte trampa på någons tår, men så smart är jag tydligen inte. Puss på er, eventuella körkompisar som läser det här (det är väl en himla tur att jag inte outat officellt att jag bloggar utan att jag gör det i smyg, och att bara den ynka promillen som faktiskt använder Google + får en notis).

Vart är du? Hitåt.

Var är vi på väg? Nej, just det. Så har Kristian Luuk aldrig påat en nya resa i På Spåret. Han säger vart är vi på väg och det gör han ju för att han behärskar grundläggande principer i det svenska språket. Vart används vid rörelse och var vid motsatsen. Det borde ju inte vara så förbannat svårt att lära sig, men trots det säger så gott som alla ungdomar jag känner vart där det ska vara var och det gör mig galen. Med ungdomar menar jag för övrigt personer under 30, för även mina yngre kollegor säger fel. Jag är inte den som är den, så jag rättar dem. Ohämmat! Vem har sagt att man behöver vara kompis med sina kollegor, liksom.

Undrar just varför de överanvänder vart, och inte var, förresten. Allt annat ska ju vara så platsbesparande som möjligt. Till exempel är det jättejobbigt att skriva långa ord som jag och det. De förkortas till ja och de eller d. Att det gör en mening fullkomligen oläslig för en person som jag verkar inte spela någon som helst roll. Till och med det pyttekorta ordet ja förkortas ibland till ett enkelt a, men även ah eller aa. De sista två är mest obegripliga för mig, varför inte bara skriva ja?

De och dem. Det här verkar extremt svårt för unga att lära sig, varför är det så? Jag tror inte att människans hjärna hunnit mutera så mycket på en generation att förmågan att ta in kunskap försvagats så pass att just detta inte går att lära sig. Det måste ha med skolan att göra, att skolan inte fokuserat på att lära ut detta, precis som att dagens skola heller inte verkar lägga någon större vikt vid rättstavning. Eller så har bara den yngre generationen kollektivt bestämt sig för att det inte är så noga med grammatik och rättstavning.

Nu var jag sjukt kategorisk och fördomsfull. Det räcker med att surfa runt på FB i fem minuter för att upptäcka att rättstavningshaveristerna är representerade i alla generationer. Jag brukar ibland roa mig med att läsa kommentarerna till kvällstidningarnas click bait-inlägg. Ni vet, artiklar som har rubriker av typen "Han öppnade kylskåpsdörren - du kan aldrig tro vad som hände sen". Folk som kommenterar såna inlägg verkar inte tillhöra intelligensreserven. Dels har vi de hundratals som upprörs över vilka icke-nyheter som ges plats på internet och måste kommentera det (ge fan i att kommentera så får den inte lika hög spridning #tips). Dels har vi de som vill berätta om något liknande de varit med om, och gör det så sjukt osammanhängande att det är omöjligt att förstå vad de vill ha sagt. Dessa kommentatorer verkar leva enligt följande princip:

Undvik skiljetecken i text de tar bara onödig plats men om du måste använd helst tre punkter i rad... och starta inte nästa mening med stor bokstav... som alternativ till tre punkter kan du använda kommatecken även de tre stycken i följd,,, helst används dock inte skiljetecken alls för det skulle ju underlätta för läsaren att förstå var en mening börjar och en annan slutar och hur den låter i ditt huvud när du formulerar den ,,,, Och använd för guds skull inte "jag"! "Man" är rätt ord om du vill berätta något som du själv upplevt, tycker, känner, anser eller tror.

Det är väl för väl att jag är så himla perfekt själv att jag kan ägna tid att sitta och skriva såna här inlägg! Och konsekvent! Jag vet att jag flera gånger funderat över om man kan skriva "brukar ibland". Antingen så brukar man göra något, eller så gör man det ibland, har jag hävdat. Nu ser jag att jag skrivit brukar ibland lite högre upp i den här texten. Fniss. Man får nog se sig slagen på den punkten.

Stlr rslts

Det är intressant hur ordtrender kommer och går. Vissa uttryck används till leda en dag, för att vara bortglömda nästa. Jag kom just hem från en nordisk konferens med jobbet och evenemangets i särsklass mest använda ord var stellar. Det är engelska och betyder ungefär enastående, fantastiskt. Under förra året hade vi tydligen gjort en del stellar performances och nått stellar results, och det låter ju lovande inför kommande bonusutbetalning :-P

Vi fick de här stellar-fina ljusstakarna i present på konferensen. Matchar perfekt till kusinen från samma märke som skymtar i bakgrunden. Jag velade i en hel dag mellan vilken färg jag skulle välja på den. Vilken tur att det blev blank silver till slut. Matchar ju perfekt nu. Extra stellar med brandade ljus, eller hur?

Sist ordet stellar användes frekvent i min omgivning var hösten 2013. Det var när Kören vunnit VM-guld i kvinnlig barbershopsång på Hawaii. Konsensus i barbershopvärlden verkade vara att vårt framträdande hade varit stellar och det kan ju ha stämt för vi rakade hem alla priser som fanns att tillgå. Det var roligt - både att vinna VM-guld och att lära sig ett nytt ord.

Resten av konferens skulle kunna sammanfattas med ett FUOEA. Frequent Use of English Abbreviations.Det började med EBIT och IGM, YTD och YOY under FY16. Sen gick det vidare till lite mer jordnära SKU, RRP, POS och OLE. En ny förkortning fick jag mig till livs också! UX betyder User Experience. Jag noterar tacksamt.

Visst skulle jag kunna raljera över det här lätt överdrivna användandet av förkortningar, men det är ju så här det ser ut överallt. Varje gång jag har bytt jobb eller bransch, för den delen, så har jag behövt lära mig ett antal nya förkortningar. Där är det verkligen ingen skillnad på näringslivet och vården. Har du någon gång läst en journal, till exempel. Eller ska jag skriva jnl? I patientjournaler är det ju extra viktigt att texten inte kan misstolkas eller missförstås, så där borde det näst intill vara krav på att undvika förkortningar. Moderna journalsystem skulle säkert kunna programmeras att autokorrigera förkortningar, s om en åtgärd inom patientsäkerhet om inte annat. Fast jag har förstått av den senaste tidens debatt är inte patientsäkerhet ett högprioriterat område just nu. Det verkar viktigare att spara pengar åt landstingen än att erbjuda bra och säker vård. Det tycker i alla fall jag inte är vidare stellar.

Jinxa inte!

Jag sa ju att det här med kontinuitet inte var min grej! Jag kommer aldrig kunna bli en riktig bloggare. Det får bli så här sporadiskt, jag tänker inte hålla på och stressa över om det var för länge sen sist jag bloggade. Jag skriver när jag känner för det och så får det vara med det.

Idag åkte ordet jinx upp lite högre upp i medvetandet än vanligt. Det är ett riktigt favorituttryck faktiskt men när jag tänker efter har jag nog aldrig funderat på dess ursprung, så nu googlar jag det. Återkommer strax...

Så, jinx är alltså ett engelsk verb, sprunget ur folktron, och betyder ungefär förbannelse. Jag menar ofta, med emfas, att jag inte är en vidskeplig person. Jag är verkligen inte en vidskeplig person, jag är en jordad kvinna som är övertygad om att precis allt här i världen har en logisk förklaring. Men - jag jinxar inte. Jag säger inte "nu har lillan varit frisk länge" för jag vet att sekunden efter jag sagt det får hon feber, så är det bara. Det har jag lärt mig efter att ha haft småbarn i tusentals år (ev liten överdrift).

I vår carpool, Westside-bilen även kallad, har vi efter några år av "otur" utvecklat tydliga regler mot jinx. Vi är fem tjejer som samåker till Kören i Rönninge från västerorts utkanter. Att ta sig dit från Spånga eller Hässelby i Stockholms rusningstrafik kan faktiskt ta hur lång tid som helst. Jag brukar svara att det tar mellan 45 min och 2 timmar när folk undrar. Helt oförutsägbart är det faktiskt. Men är det något vi har märkt, så är det att om någon kommenterar att trafiken flyter på bra, då kan man ge sig f*n på att ett körfält stängs av på Essingeleden och första halvan av körrepen spenderas i bilen. Förresten funkar det lika illa på hemvägen. Jag vet inte hur många gånger vi rullat ut på E4:an vid 22-tiden bara för att mötas av blinkande skyltar, röda kryss, blåa pilar och stora arbetsfordon som blockerar vägen för oss. Måttligt roligt, även efter ett härligt körrep. Dessutom - om det där inträffar då är det säkert som amen i kyrkan att någon blir kissnödig.

Det är jobbigt att vara kissnödig i bilkö. #statingtheobivous #fact

Som en direkt följd av långa stunder i bilköer tillsammans har vi stiftat några regler som vi följer slaviskt.

• Regel nr 1: Kissa alltid i Rönninge
• Regel nr 2: Säg aldrig att trafiken flyter på förrän efter vi har kommit hem
• Regel nr 3: Det som sägs i bilen, stannar i bilen

Rules to live by.